Inte ätit godis på jobbet.

Vart tog mitt fina hår vägen?!?!?! Måste färga dirr, mkay.

Vet inte om jag vill vara kär, vet inte om jag vill någonting.
Tankar bara snurrar eller så står det still, ingenting mitt emellan.
Så tänkte jag; fortsätter jag bara för att inte göra J ledsen? Är jag kär?
Vill jag det här? Känner jag som för en månad sen? Försvinner vi?
Så kom dagen igår, dagen då allt bara föll.
Luften gick ur mig, allt blev så tungt.
Jag klarar mig inte utan honom.
Inte nu.
Inte sen.

Vet liksom ingenting, får panik.
Står jag dag in och ut på jobbet för.. För att jag måste? För att jag vill? För att jag kan?
Kanske alla tre anledningarna, men ändå, varför?
Läste detta citat detta för ett par månader sen och det sitter som berg och ekar i skallen varje dag;
"It’s all about money, not freedom. You think you’re free? Try going somewhere without money."

Annars då? Jo, var typ sånhär happi_hezt när J ringde och väckte mig i middagsnapen
innan jobbet igår eftermiddag för att säga god morgon innan jag åkte iväg, mjau.

Jag försöker att inte hata,
försöker att inte vara tvär.
Men när kroppen ekar av tomhet så
vet jag inte var jag ska vägen.
Lungorna som nyss var fyllda med
luft känns nu som stort vakuum.
Jag måste bara andas.
Egentligen så har jag ju allt.
Nästan.
Men när hjärtat försöker fly, kroppen är tung
och det känns som man sprungit ett maraton
då finns det ingenting där.
Det är säkert okej men jag vill veta varför.

Jag är så trött på att man måste veta allt.
Vi slutade tänka själv för längesen.
Vi vilar aldrig.
Aldrig.
Jag är så trött på att man måste veta allt.
Vi slutade tänka själv för längesen.
Vi vilar aldrig.
Aldrig.
Vi blir irriterade när ett hemligt eller okänt nummer
dyker upp på vår nummerpresentatör. Vem är det?
Vem ringer mig, MIG med hemligt/okänt nummer?
Ska jag svara? Vågar jag...
Vi bygger upp en ocean av oro inom oss själva som
vi inte ens är medvetna om.
Vi klarade ju oss förr, ringde det så svara man och
aldrig var det någon som dog av det. Vad jag vet.
Vi diskuterar och argumenterar samtidigt som vi går hem
och kollar upp vad vi just sagt för att säkerhetsställa att vi hade rätt.
Vi tvekar ständigt på andras kunskap och låter våra vänner
och ovänner alltid höra "vänta jag ska bara googla det".
Hela tiden måste vi veta, veta att det är rätt.
Vi säger att vi lever livet, att vi tar dagen som den kommer.
Det gör vi inte.
Vi kan inte gå en timme utan att uppdatera oss själv om vad som
hänt, händer och ska hända. Vi. Måste. Ha. Koll.
Vi tror vi låter vår hjärna vila, att vi ger oss själva tid att tänka, drömma och bearbeta.
Men efter fem minuter på vår mils långa bussresa så har vi redan hunnit veta att Kony
ska dö, grannen har en hund, dollarn har stigit och vi ska på bröllop den 27 september.
Vi klarar inte av att koppla av, det skrämmer mig.
Vi får panik när vi ser att mobil- och datorbatteriet håller på att dö,
vi vet inte vart vi ska ska göra eller hur vi ska agera när vi är utom all uppdatering.
Vi lever i en illusion av att vi mår bra när sanningen den egentligen är att varannan
människa sakta håller på att bryta ihop.

Vi måste tänka själva, men vi vill inte.