Those who disappeared
Outcast, 25 sep 2010 19:18
Jag orkar inte bryta ihop igen,
fast det är precis vad jag gör.
Det började på tåget hem, fast det gick bra.
Det kom igen när jag gick hem i regnet,
fast regnet sköljde bort varenda tår.
Jag blev svagare ju närmre lägenheten
jag kom, fick hålla i mig i båda räckena
för att ta mig upp för alla trapporna.
Jag fick upp dörren och sjönk ned,
sjönk ned på alla reklamblad framför dörren.
Musiken dunkade fortfarande i öronen och
jag hörde hur jag tjöt, hörde tomheten eka
och jag kämpade efter luften som försvunnit.
Jag vet inte hur länge jag satt där med handen
kvar på handtaget men när jag reste mig upp
föll jag ner igen, varenda muskel i mig skakade.
Kom upp igen och gick mot rummet.
Hann inte ens komma in i det innan jag föll igen,
hann ta tag i dörrlisten och stöttade upp mig mot
den innan jag samlade kraft till att gå igen.
Jag vill inte.
Det är så konstigt det där när saker som hänt, tankar man haft
helt plötsligt kan vara som bortblåsta ifrån din hjärna.
Gör det för ont? Var det bara tankar som försvann?
Jag minns ingenting av sommaren 2010 förutom tre saker,
det skrämmer mig.
Fyra månader av mitt liv är helt borta.
Allt är oklart, kletigt och jobbigt men det gör ingenting.
För idag kan jag vara glad av att jag inte minns, att jag inte kan
känna så som jag gjorde. Det kvävde mig i över ett år men idag
rör det mig inte ens i ryggen. Jag andas, det är huvudsaken.
Framför allt andas jag utan dig.
Kommentarer
Trackback